Gammal manuell teknik vs. ny modern
Västerbottenkuriren gör oss uppmärksamma på hur tradition och teknik ibland kan vara på kollisionskurs.
Av Sveriges c:a 3 700 kyrkor, har de allra flesta en eller flera kyrkklockor med tillhörande mässingsklocka som slår sitt dova ljud när kyrkan kallar.
Detta har kunnat skett i århundranden med hjälp av en ”klockare” eller en kyrkovaktmästare. Med sin vana arm och hand har han med manuell kraft fått de stora tunga kläpparna att slå mot klockan med våldsam kraft och frenesi så att en hel bygd kunna väckas till liv.
Men sedan 40-50-talet har klockarna försvunnit och ersatts av moderna teknik, elmotorer.
Problemen med detta tekniksskiftet börjar nu, 50-60 år senare, visa sig. Tekniskt sett har motorerna gjort sitt jobb, men underhållet har blvit lidande. Det finns fall då kläpp-upphängningen blivit så utsliten, att kläppen ramlat av och fallit ner til marken.
Dessutom påverkar vårt klimat klockans material. De tidgiga motorerna från 40- och 50-talet, startade direkt och omedelbart vilket medförde att metallen i klockan inte vara riktigt ”förberedd”. Detta sliter hårt på materialet och föråldrar klockan med flera hundra år.
Den nyare motorerna har en ”mjukstart” vilket får materialet i klockan att ”vänja” sig vilket också ökar livslängden.
Allt enligt urmakare Benny Carlsson till Västerbottenkuriren.
Tänkvärt ämne som man inte så ofta reflekterar över, eller hur?
Per Åke
Tags : kyrkklocka, umakare
